Jag ska försöka att inte vara negativ och så, men jag tror ingen som inte har varit au pair kan förstå hur det här är. Att lämna familjen, livet, vännerna som man har haft i ett år för gott... Visst man kommer komma tillbaka någon gång och hälsa på men det kommer aldrig bli som nu. Jag vet ju att jag har haft mycket hemlängtan och har velat åka hem flertal gånger under året. Nu när det närmar sig så är det motsatsen hur ska jag kunna lämna min älskade små barn? Det gor ont i mig när jag tänker på det och jag får ångest när jag ser barnen och hur jag vet hur mycket dom faktiskt tycker om mig. Jag ser i deras ögon att dom inte riktigt förstår vad som ska hända och att dom med oro skojjar bort det och säger, You can`t go! Jag har också fått höra Anna, You can´t leave, I need you, I love you. Det är underbart att höra men mitt hjärta går i kras.
Älskade barn.
Xoxo Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar